Det har varit två hektiska dygn, därav obefintlig uppdatering. 

Igår morse körde har in mitt stora hjärta till akuten för att kolla upp hans magont. Under morgonen spydde han av smärta och det tyckte jag var oroväckande. När vi kommer till akuten klockan 07 är det ingen där, och dörren är dessutom låst?! Ringer på klockan, men ingen kommer och öppnar. Som tur är kom det en sjuksköterska in genom patiententren som kunde ringa ner någon för att öppna. Väl inne fick vi prata med en sjuksköterska ganska direkt för inskrivning. Dom tog lite blodprov och ett EKG. Efter detta börjar en evig väntan. Först efter 2 timmar fick vi träffa en läkare, som förövrigt kan vara den sämsta läkaren jag stött på i hela mitt liv. Han gör en halvtaskig undersökning och ber sen att få återkomma när han tittat på provsvaren från blodproven. Ytterligare 2 timmar senare blir han körd till röntgen. När han sedan körts upp till akutmottagningen igen blir vi liggandes i rummet i 4 (!!!) timmar utan att en enda människa var inne och ens frågade hur han mådde. Som sambo blir jag helt förstörd av att se min älskling ha så ont att han nästan gråter, samtidigt och läkarna bara tittar på! 

Vid 16 tiden kommer läkaren tillbaka och säger att han "nu har fått svar på röntgen" (vilket är ren BS, det kan omöjligt ta 5 timmar att få svar på några röntgenbilder). Vidare berättar han att dom misstänker blindtarmsinflammation och att han återigen ska återkomma när han samspråkat med en expertläkare.. En timme senare (vem fan väntar en timme med att göra klart en misstänkt blindtarmsinflammation?!) kommer han tillbaka och säger att Simon måste köras upp på kirurgavdelningen för att bli bedömd för vidare behandling. 

Okej, klockan har nu alltså blivit ca 17.00 och vi har varit på akuten i 10 timmar... Mitt stackars hjärta har inte ätit eller druckit sen klockan 22 kvällen innan, kan ni gissa om han är hungrig/törstig? 

Vi körs upp på avdelningen, där han sätts med dropp och blir liggandes i 1 timme innan kirurgerna kommer in. Dom petar på hans mage en gång, Simon förklarar att det gör ont, och genast bokas en tid för operation. 

Det har alltså tagit 11 (!!) timmar att få beskedet om att hans magont kräver en operation av blindtarmen. Någonting som borde konstaterats med en gång. 11 timmar för någonting som borde vara högprioriterat och som faktiskt är dödligt om blindtarmen skulle spricka. 

Klockan 22 igår kväll kördes han ner till operation och lades under kniven. 

Allting gick bra, som tur är. Dock är hela händelseförloppet under all kritik. Min respekt för sjukvården är som bortblåst. Jag är både arg och ledsen. Nu gick ju som sagt allting bra, men tänk om det inte hade gjort det? Tänk om blindtarmen brustit? Okej, man behöver inte dö av det, men risken finns! 

Imorgon ska det komponeras ett riktigt argt brev till både landsting och sjukhuset, för såhär får det bara inte gå till! 

Nu är vi iaf hemma igen båda två, och det känns riktigt skönt att få somna bredvid den jag älskar allra mest igen (ni som känner mig vet hur värdelös jag är på att sova själv ^^).