Ush, jag är verkligen värdelös på att vara utan min bättre hälft. Speciellt nu när alla hormoner spökar till precis allting. 

Jag tycker inte om att sova själv i vanliga fall, men nu kan jag gråta mig till sömns för att Simon inte är hemma och sover bredvid mig.. Sjukt löjligt, jag vet, men jag kan inte hjälpa det. Två kvällar i rad har tårarna börjat rinna i samma sekund jag lagt huvudet på kudden. 

 

Lite småkonstigt hur kroppen och ens beteende förändras när man har bebis i magen. Ibland tycker jag faktiskt t.o.m lite synd om mig själv! 

 

Anyway, nu är det läggdags för elefanten. Hoppas på en tårfri kudde att sova på inatt!